föreställningen
Hawaiʻi, Nya Zeeland och Tahiti: danserna i föreställningen
Vad varje del av Stilla havet bidrar med till kvällens hula-ledda program.
Boka ditt bord på Gilligan's ↗Hulans två ansikten
| Stil | Hur den framförs |
|---|---|
| Hula kahiko | Mässande, med trummor och kalebassinstrument |
| Hula ʻauana | Sjunget, med gitarr, ukulele och bas |
Härifrån kommer hula
Hula är en hawaiiansk dansform uppbyggd kring mele, eller sång, utvecklad av hawaiiska urinvånare och traditionellt undervisad i en hālau, en dansskola, under en kumu hula, en lärare. Dansarna tränar i åratal i de handrörelser som representerar natur, känslor och berättelser.
Kahiko, den äldre stilen
Hula kahiko är stilen som framfördes före den västerländska kontakten, dansad till mässande snarare än sång och ackompanjerad av trummor och kalebassinstrument. Den betraktades, och betraktas fortfarande, som en seriös, ofta ceremoniell konstform snarare än ren underhållning.
ʻAuana, den nyare stilen
Hula ʻauana utvecklades under 1800- och 1900-talen när västerländska instrument nådde öarna. Ordet betyder ungefär "att vandra", och stilen sjungs i dur över gitarr, ukulele och bas.
Föreställningens inledande akt
Ett luau-program som Gilligan's inleds vanligtvis med hula, ofta med en övergång från ett nummer i kahiko-stil till ʻauana, så kvällens första del rymmer både den äldre och den nyare sidan av traditionen.
Överfart till Nya Zeeland
Från Hawaiʻi går showen vidare till Nya Zeelands danstraditioner, burna av samma levande hawaiianska musiker och trumslagare som spelar genom resten av kvällen.
Tahiti och tempot skiftar
Programmet avslutar sin danssektion på Tahiti, där trumspelet accelererar och koreografin blir kvällens fysiskt mest krävande, vilket lägger grunden för den efterföljande finalen med eldknivar.